Korfu & hydraulstyrning

Vi har nu varit ca. 1 vecka runt Korfu. Det är i princip det nord-västligaste Grekland, fastlandet mitt-emot är till stor del Albanien.

Första natten ligger vi för ankar precis nedanför fästningen i Kerkyra, som är det lokala namnet på Korfu Town, alltså huvudstaden på ön. Vattnet är, som så ofta, underbart blågrönt och vi kan se botten på 8 meters djup utan problem. Därmed är det inte svårt att sätta ankaret i sand, som är mycket bättre än att sätta ankaret i sjögräs.

Vädret är lugnt men det guppar ordentligt för alla färjor som går från fastlandet och hit. De svallar ordentligt så lugnare nätter har vi haft. Vi bestämmer oss för att gå runt udden och lägga TuSan i Mandrake Marina, som ligger innanför fästningen- därmed ingår priset för att besöka fästningen i gästhamnsavgiften. 6 € per person, alltid något.

Kerkyra stad har självfallet påverkats av olika kulturer genom århundradena, därmed finns det en del att titta på. Byggnaderna är till stor del venetianska och gatorna har lagts med en lokal stensort , som är ljusgul och väldigt hal genom årens slitage.

Fästningen har byggts om gång på gång och informations-skyltarna visar på den engelska, grekiska, osv perioden. Man kan klättra upp hela vägen till fyren och får en underbar utsikt därifrån.

Dagen därpå hyr vi en bil, som tur med automatlåda. Vägarna på Korfu är mycket snirkliga på grund av den bergiga topografin. Att växla den lilla Peugeot’en för hand hade varit jobbigt, speciellt då motorn inte var speciellt stark.

Vi besökte Angelokastro, en fästning från bysantinsk tid – alltså 5-6 århundradet efter Kristus. Högt uppe på ett berg vid havet var det en hel del trappor att klättra upp för, men värt besöket. Entréavgiften är bara 3€.

Dagen fortsatte med besök på ett kloster, Paleokastritsa, även det beläget vid havet på en klippa. Vackert byggt och beläget, väl värt besöket även här. Entrén är gratis men man får gärna donera en slant.

Efter ännu fler snirkliga vägar kom vi högt upp i bergen och hade utsikt över Albanien. Korfu är, som det mesta i Grekland, väldigt stenigt och avsaknaden av istid har gjort att stenarna är väldigt kantiga och vassa. Hur forntidens bönder kunde klara sig här är fascinerande… att olivträden är tål det tuffa klimatet framgår tydligt. Det måste de vara.

Vi har märkt att vi behöver fylla på olja i styrsystemet ganska ofta, utan att kunna hitta en läcka. Logiken säger att det MÅSTE finnas en läcka och nu ska den hittas. Boven är den gamla, ursprungliga autopiloten som funnits som backup-enhet sedan vi köpte TuSan och byggde in en modernare autopilot. Den gamla enheten har börjat läcka någonstans men det går inte att se var. Den ska ut och för detta behövs några rörkopplingar som ersätter befintliga kopplingar. Vi lyckades hitta dem hos en lokal mekanisk verkstad och till sist – för att göra en lång historia kort! – är den gamla enheten bortplockad, nya kopplingar på plats och styrsystemet luftat så att det nu ska gå att använda utan att fylla på olja hela tiden.

Vart oljan tog vägen? Jo, TuSan är byggt så att det finns några fack (eller veck) i skrovet i motorrummet och ett fack under den gamla autopiloten visade sig vara fyllt med hydraulolja. Den ska vi suga ut och slänga på lämplig plats när vi plockar upp henne på båtvarv i slutet av månaden. Oljan hade alltså inte runnit ut i kölsvinet och det var ju det som förbryllade oss – vart tog den vägen?

Vädret ska bli sämre med åska och regn om några dagar. Korfu är så stor att det inte alltid finns lämpliga vikar i närheten och därför flyttar vi oss nu intill Igoumenitsa, en by på fastlandet där det finns skyddande vikar i närheten. Därifrån avser vi gå till byn Sivota och vänta ut åskan i den lokala gästhamnen.

Det går ingen nöd på oss. (Denna mening går översättnings-systemet bet på, på engelska/tyska/franska blir den meningslös eller felvisande. På svenska betyder den ungefär att ’vi har det bra utan problem’).