Tisdag morgon går vi upp kl. 06.00 och kastar loss vid 6:45. Hej då Licata!

Fiskvägen är det 170 sjömil till Tunisien – både Hammamet och Monastir ligger lika långt borta, det är bara en fråga om vilken kurs vi sätter. Vindarna får bestämma ….

Det hela börjar ganska lugnt med svaga vindar, dessutom blåser det från fel håll, dvs. rakt framifrån. Suck. Så det får bli motorgång för vi vill kunna komma fram nästa dag på eftermiddagen, i dagsljus.

Efter 5 timmar får vi motorstopp pga. stopp i bränsleledningen. Efter allt jobb i vintras med att rengöra tankarna känns det extra jobbigt men så är det. Vinden tilltar och vänder åt rätt håll så nu kan vi segla, det känns bra.

Dieseltankar fixar sig inte av sig själva så det blir till att öppna upp inspektionsluckorna och sätta ihop en pump med filter så att vi kan pumpa över diesel till den andra tanken, genom ett filter. Det var ju såklart tanken med mest diesel som det var stopp i och dieselmotorer har den egenheten att de pumpar fram en mängd diesel till motorn men bara använder en bråkdel – resten skickas tillbaka till tanken/tankarna i den så kallade returen. TuSan’s motor har bra fart på denna cirkulation och tyvärr verkar hon föredra att returnera bränslet till styrbords tank, vilket alltså medför i praktiken att dieseln flyttas från en tank till den andra men’s man kör – och den tanken är det ju stopp i.

Nåja, det ordnar sig och nu seglar vi ju så motorn behövs inte. Vi har bra vind och fart.

Natten kommer och vi delar som vanligt upp det så att en av oss vilar/sover och den andre har vakten så länge man orkar, sedan byter man. Det funkar för oss, andra besättningar har mer fasta tidsscheman. Det finns ingen ’absolut rätt’-metod utan man får hitta det som passar bäst.

Nattvakten är inte så jobbig, man kollar då och då att inget annat fartyg finns i närheten. Radarn hjälper till och så snabbt kommer det inget så en koll var 10-15 minut räcker väl.

Ott får en släng sjösjuka under natten men hinner ut på däck innan den returen kommer. Inte diesel och det kommer från den ena centrala tanken … nog om detta.

Dag två fortsätter resan och vi har variabla vindar från 4-12 m/s, vilket medför att vi får reva/rulla ut genuan då och då. När vi kommer in på tunisiskt vatten anropar den tunisiska kustbevakningen oss och får svar på de vanliga frågorna, dvs. hur många ombord, nationalitet, vart vi är på väg osv. Inget konstigt.

Vid 19 tiden kommer vi så fram till Port Yasmine Hammamet och lägger oss vid ankomstbryggan för att klarera in. Det är första gången TuSan är utanför EU, vi har läst på i olika Facebook grupper och vet väl ungefär vad vi har att vänta oss (2-3 timmar byråkrati och någon muta).

Det tar bara en timme men det är 5 olika gubbar aktiva. Blanketter ska fyllas i och fartygspapper/försäkring visas upp. Pass stämplas sent om sider efter att en gubbe funderat länge på hur han ska ställa om datumet i stämpeln. Det tar flera försök och minst 5 minuter … sedan stämplas blanketter hej vilt, den viktigaste blanketten kommer i 6(!) olikfärgade kopior.

Tullblanketten avseende medhavda varor ska fyllas i och det viktiga är all all elektronik ombord anmäls – man får inte sälja prylarna i land, vilket verkar vara efterfrågat då importskatten är 100%. Så man ska kunna visa upp allt vid utfärd ur landet.

En av frågorna är hur mycket alkohol man har och det är ju inget vi har i huvudet (ännu) men tullgubben säger att skriva 5-10 så blir det bra. OK.

Största tjafset var att vi hade våra Covid-bevis på bild i våra telefoner, inte på papper. Det var inte bra men det var OK att komma förbi nästa dag med utskrivna covid-bevis, marinan skulle kunna hjälpa till med utskrift (så blev det också).

När allt var avklarat (?) skulle de till båten för koll, det vara tullgubben och en polis. Väl ombord blev det snabbt fråga om ’present’ och vårt försök att bjuda på choklad-kakor besvarades snabbt med ’Euro’. Ok, 10€ till tullgubben och 5€ till polisen verkade räcka så de stack utan vidare kontroller.

Inklarering i marinan gick på 5 minuter, de bara tog vårt fartygsintyg -original och så var det klart. Man fick 2 passer-dinglar för det är väl-låst och välbevakat. De visade vart vi kunde lägga oss, vi fick en längs-med-plats, jättekul!

Solen hade gått ner och vi var trötta så en snabb middag och sängen. Det hade varit en intensiv dag!

Nästa morgon drog vi till marinakontoret, dels för de där covid bevisen men också för att internet/Wi-Fi bara finns där. Passade på att uppdatera oss avseende väder, kontakt med familjen osv.

Genom en OSK-kompis hade vi fått tips om en amerikan, Mitch, som har sin båt i marinan. Han är trevlig och vi fick en mängd information om Hammamet av honom.

Stället är ganska nedkört och dött, många ’Till salu’ skyltar och tomma byggnader överallt. Själva byn Hammamet är ca 10 km bort så man får ta taxi eller lokal buss dit. Vi har annat att göra – rensa dieseltank! – så dagen går åt för detta, sedan äter vi middag på en restaurang med Mitch. Trevligt utbyte av erfarenheter.

Hammamet anses vara den ’fina’ hamnen och priserna är därefter – inte dyrt med våra ögon men dyrare än Monastir (vi har fått info via Facebook grupper). Dieseln kostar 87 eurocent (=8,70 kr) litern här men 52 eurocent i Monastir. Även hamnavgifter är nästan dubbelt så hög här, 76 dinarer per natt (ca 240 kr) mot 43 dinarer (ca 140 kr) i Monastir.

Så vi beslutar oss för att dra vidare till Monastir nästa dag.

Det går ingen nöd på oss.