Tropea är trevligt. En gammal by som sitter på en kulle intill havet. Marinan är trevlig och välskött och nu i oktober är priserna rimliga. När vi förtöjt och ordnat allt med hamnkontoret får vi SMS från Mats och Kristina (’Fayola’) som vi ju träffade på Vulcano. De är också på väg till Tropea och ska anlända dagen efter oss. Vi bestämmer oss för att stanna, både de och Tropea är trevliga.
Promenad i byn, glass, öl och gemensam middag på en trevlig restaurang i en byggnad från 1700-talet. Lugn och fin dag.
Dagen därpå, tisdag, bestämmer vi oss för att gå vidare. Väder och vindprognoser är OK, det ska blåsa 7-9 m/s med byar upp till 11-12. Vi kollar med Reggio Calabria-hamnen (där vi varit förut) och de har plats för oss. Vi kastar loss vid 10:30 och räknar med att vara framme till kvällen.
Efter några timmar tilltar vinden allt mer och plötsligt har vi stadiga vindar runt 13-15 m/s (det är kulingvindar!) och byarna runt 20-22 m/s. Det kallas halv storm hos meteorologerna (20,8 – 24,4 m/s). Det guppar och gungar ordentligt men i början klarar vi oss.
När jollen sen lyfter och vänder sig upp-och-ner på vattnet och dras ner av draglinan (dess skrov-form trycker ner den i vattnet nu) försöker vi rätta till det hela men inser mycket snabbt att det inte går – så här kan vi inte fortsätta utan vänder mot land ,vilket också betyder medvind. Vi gör 8 knop fart över grund och den relativa vinden i ryggen är fortfarande 16 m/s. Då ska man ju veta att när man har vinden i ryggen minskar den relativa vind-hastigheten eftersom man ju går med vinden. Skulle man gå mot vinden ökar den relativa hastigheten.
Jolle-problemet löser sig självt i och med att dess tamp slits av. Jollen är borta och det finns ingen chans att göra något åt det nu. Vi tar kurs på Gioia Tauro, en industri-containerhamn som ligger 6 sjömil bort. Med den fart vi nu har är vi där på 45 minuter. Sjön gick så hårt att autopiloten inte hann/orkade med utan Ott fick handstyra i halv storm.
När vi kommer in innanför industrihamnens vågbrytare lugnar sig havet. Det finns en liten småbåtshamn innanför industrihamnen men vi vågar oss inte in där för det blåser fortfarande kraftigt och TuSan har ett visst vindfång. Det ligger en amerikansk katamaran för ankare här och vi gör detsamma.
Vi får kontakt med amerikanarna (Chris och Melissa) och de berättar att de har haft kontakt med kustbevakningen ’Guardia Costiera’ som snart ska komma och visa dem in i den inre hamnen. De lovar att påtala oss också.
GC kommer snart och hjälper in katamaranen först och sedan oss. De är mycket trevliga, deras första fråga är om vi är OK. Det är vi, som tur.
När vi sedan går till deras kontor för att checka in och anmäla den försvunna jollen (den är märkt med TuSanˋ namn och vårt namn) är de fortsatt mycket trevliga, även om det tar ett par timmar att göra anmälan. De bjuder på choklad och märkes-vatten. Som tur hade jag tagit bilder på jollens serienummer-skylt, Id skylten med våra kontaktdata osv. och hade gjort en anteckning om longitud/latitud där vi tappade jollen.
Så försedda med en Italiensk och engelsk (!) anmälan (de bad så mycket om ursäkt att det bara blev Google translate) kunde vi sedan pusta ut. Vi hade fått plats i en liten båtklubb och eftersom det är i princip intill industrihamnen är det helt dött här – men vi var så tacksamma att kunna vara här, trygga och säkra.
Vi blev kvar 4 nätter innan vind/väder ordnade upp sig. Bra tillfälle att fixa med diverse saker och ting, städa litet mer noga men också ta det lugnt. En promenad till mataffär i byn hann vi med också, men byn har inget speciellt i turistväg att erbjuda.
Det går ingen nöd på oss.
S/Y TuSan 