Väl framme i Ayamonte tog vi det lugnt, handlade litet och förberedde oss för entidig avfärd kommande morgon. Dels skulle tidvattnet vara högt då (vilket är bra, då flodmynningen är rätt grund), dels ville vi ha så mycket dagsljus som möjligt för den relativt långa etappen till Cádiz – 71 sjömil (131 km för landråttor). Om man räknar med en snittfart på 6 sjömil/timme är det nästan 12 timmar och så mycket dagsljus är det inte så här års, inte ens i södra Spanien.

019.pngSå vi stack före soluppgången och kom fram precis efter solnedgången. Vi kunde segla nästan hela vägen men hjälpte till med motorn en timme på vägen när vinden kom litet väl mycket från fören, men sedan vände den igen åt rätt håll. Inte mycket att säga om den segeldagen förutom att den återigen var härlig – bra vindar, solen sken, man njuter av tillvaron. Inga delfiner dock.

Vid inloppet till Cádiz mötte vi ‘Queen Elizabeth’ på >300 meter. Vi gick nära varandra (hom väjde litet för oss, tror vi) och vi kände oss ganska små … väl inne i Cádiz gästhamn, Puerto America, hjälpte en marinero till med förtöjningen – det behövdes i den rätt starka sidvinden. Även denna marinero hade ett ytterst begränsat ordförråd på engelska men numera kan vi tillräckligt mycket brygg-spanska för att det ska gå vägen.

KatedralBuster hade surat hela vägen (tryckt i soffan) men nu blev han riktigt glad när det fanns gott om katter och skälla på, vilket han gjorde med stor glädje. I övrigt är gästhamnen inte mycket att se – den ligger intill ett industriområde och saknar all charm. Största fördelen är väl att den ligger ca 1 km promenad från själva Cádiz som är hur fin som helst. Vi tog en lång promenad längs med de gamla försvarsmurarna och in i gamla stan, som är charmig på alla de sätt. Lunch på torget framför katedralen och fortsatta strövtåg i innerstaden. Framåt kvällen blev det en glass och sedan retur till TuSan med middag ombord.

Nästa morgon såg vi blåljus i hamnen och en närmare titt visade sig att det var någon form av foto-jippo – komplett med poliser, vikingar (!) och röd rök. Vi förstod aldrig riktigt vad som var temat eller syftet för dessa bilder, men kul var det att se.

Färden fortsatte till Barbate som ligger 35 sjömil (69 km) bort. En lugn etapp men avsaknad av vind gjorde att det blev mest motorgång. Historiska vatten på många olika sätt – dels passerade vi Palos de la Frontera som ju alla vet är känd för att vara Columbus’ avfärdshamn vid första Amerikaresan 1492 (Ok, grabben stannade på Kanarieöarna på vägen men vem bryr sig?), dels gick vår rutt rakt genom slagfältet för sjöslaget vid Trafalgar. Även här vet väl alla att det var här Nelson besegrade den fransk/spanska flottan 1805, även om han själv dog på kuppen av ett skott i bröstet. Trafalgar är alltså en udde intill Barbate, det hela strax väster om Gibraltar.

Av annan historisk karaktär, nämligen nutidshistoria, var de återkommande meddelandena på VHF kanal 16 (anropskanal för båtradio som man SKA lyssna på). Dessa kom från spanska MRCC (sjöräddningen) och gick ut på att man skulle hålla utkik efter en gummijolle med X antal personer ombord – alltså båtflyktingar från Nordafrika som ligger nära. Inom någon timme kom sedan meddelanden som avblåste föregående anrop. Det känns litet udda att vara ute och nöjessegla i dessa farvatten när andra har helt andra perspektiv på (båt) livet här.

Väl framme i Barbate kan man bara säga att Barbate lämpar sig för förtöjning och inte mycket mer. Marineron är snäll och kan 5 ord engelska, som vanligt. I övrigt finns inget att titta på, inga restauranger eller något sådant och byn är 2-3 km bort (vi kom aldrig dit). För att anknyta till föregående stycke såg vi på kvällen hur spanska sjöräddningen kom in med ett lass båtflyktingar, kanske 20-30 st tillsammans med en udda farkost – den såg ut som fören på en fiskebåt som kapats av efter 6-7 meter.

0401.pngNästa morgon lämnar vi Barbate ganska tidigt, för nu ska vi till Gibraltar! I början ingen vind att tala om och svag motström, så motorgång. Vinden kom efter ett tag men tyvärr rakt bakifrån (plattläns) vilket, tillsammans med en ganska guppig sjö, ledde till att vi fortsatte för motor till Tarifa (den sydligaste udden i Spanien). Där hände det saker! Strömemn tilltog i rätt riktning men samtidigt bytte havet karaktär totalt på 200 meter – från hur guppigt som helst (vågor åt alla håll) till fin, jämn sjö, vind från sidan och medström. Så vi satte segel och stoppade motorn. På instrumenten såg vi att vi hade medström i 4 knop och vindfart i 3 knop så vi hade en fart på nästan 7 knop över grund, raka vägen mot Gibraltar. Ju närmare vi kom desto mera tilltog vinden samtidigt som medströmmen avtog så vi höll en ganska konstant fart på 6-7 knop. Inne i Gibraltarviken var det gott om stora fartyg för ankar så vi seglade med max-utkik tvärs över viken och lade oss i den spanska gästhamnen strax norr om Gibraltar. Vi var litet fundersamma runt Buster och Gibraltar, som ju inte är EU och då kan man läsa reglerna litet si som så.  Ivärsta fall 30 dagars karantän …. nej tack. Senare fick vi höra att den gibraltiska gästhamnen var fullbokad i alla fall så det spelar ingen roll.

GibraltarBusterFantastisk utsikt från vår förtöjningsplats – The Rock i bakgrunden, även om Buster struntar fullkommet i den. En båt nära intill oss har en svart skeppskatt och det anser Buster inte vara OK, vilket han meddelar alla som vill höra (och även de som inte vill). Nu får han sitta i koppel även på däck, vilket blir lugnast för alla.

Vi har varit inne i Gibraltar några gånger. Första trippen in till en sports bar , där vi träffade Ylva och Mats från Joyette (igen) och tittade på Italien – Sverige matchen. Vi fyra var de enda gästerna som tittade på matchen, de övriga 3 (!) brydde sig mera om sin öl och biljardbordet. Vi hade funderat på att det skulle finnas plats till oss och om man borde/kunde boka bord ….Intressant också att man går över flygfältets landnings/startbana när man ska in till Gibraltar. Rödljus och bommar när ett flyg ska starta elelr landa, sedan släpps bilar och fotgängare på igen. Det ska vara en av världens svåraste flygplatser att landa/start på eftersom banan bara är 1,2 km lång (kort?).

Idag tog vi en taxi-guidad tur runt Gibraltar, den utgick direkt från gränsstationen och tog oss runt de viktigaste sevärdheterna – aporna, den fantastiska utsikten, St Vincent grottorna och militärens tunnlar i berget. Guiden var mycket duktig och det hela kostade 26 £/person, då ingick också inträde till grottot och tunnlar. Mycket prisvärt, hade man tagit linbanan upp och betalt inträde själv hade det blivit dyrare och ingen guide hade berättat något. Turen tog knappt 2 timmar och kändes därmed lagom. Vi hopade av i stadsmitten, tog en promenad och åt irländsk lunch på en pub. Bra att komma ihåg varför vi inte känner att vi behöver åka tillbaka till de brittiska / irländska öarna. Ölen var i alla fall OK.

Imorgon avser vi tanka TuSan i Gibraltar – vi gick förbi sjömacken och det kostar 47 Euro-cent eller 43 brittiska pence per liter. Det är alltså ca 1/3 av priset hemma, vi kommer att kunna tanka TuSans nästan 1000 liter tank för mindre än 5000 kr. Som man säger i Guide Michelin – ”worth the journey”. Sedan fortsätter vi antagligen till Estepona som det ser ut nu. Vi har 2 veckor på oss att ta oss 130 sjömil så det är ingen stress.