Isle of Man och Dublin

När vi kom fram till Peel’s hamninlopp såg vi en Basking Shark (planktonätare) i några sekunder – kul med allt marint djurliv här! Vi fick vänta en stund i yttre hamnbassängen innan hamnporten öppnades, Peel’s hamnport är öppen 2 timmar före och efter högvatten och vi hade lyckats komma precis innan öppningen. Vi fick en specifik plats tilldelade via VHF (plats A7) så förtöjningen gick så lugnt och fint så. Vid infarten visade ekolodet 0.0 meter under kölen så vi slickade nog bottenslammet … men vid vår plats hade vi 0.6 meter under kölen och lägre än så skulle det inte bli. Helt OK hamn men ganska dyr, för TuSan strax över £40 per natt. Huga!

Efter förtöjningen en promenad i Peel som är en fin och pittoresk fiskeby med lång historia. Vid inloppet ligger en fästning (i ruiner) och hela byn omges av rätt höga kullar, så man får en fantastisk vy när man promenerar runt. Vi spanade in busshållplatsen inför kommande dags tripp till Douglas (huvudorten på Isle of Man) och åt sedan middag på The Boat House, en restaurang precis vid hamnen. Helt OK men inte heller något man behöver köa för.

Nästa dag tog vi som sagt bussen till Douglas och promenerade till järnvägsstationen där ångtåget skulle avgå 09:50. Vi köpte dagsbiljett (som gäller för alla transporter på ön i ett dygn för £16) men missförstod damen i biljettkassan som berättade om skolklasserna som också skulle åka med tåget. Så när vi efter en stund gick till tåget var det tyvärr fullt …. Ett gäng (amerikanska) turister var sly förbannade på stinsen men vi insåg att det nog inte skulle hända så mycket mera här, så vi tog bussen till Port Erin (tågets slutstation) istället. En trevlig by med klart fokus på fiske och turism, vi promenerade runt och tog sedan ångtåget till Castletown. Kul att få åka riktigt ånglokståg men man ser ju inte loket när man sitter i själva tåget. Vi fick de bästa bilderna vid stationen.

I Castletown åt vi lunch och besökte sedan Fort Rushen, en medeltida fästning/slott i mycket gott skick. Man kunde gå runt i hela bygget och det var gott om skyltar som förklarade både det ena och andra. Självfallet mycket (lokal) historia och det var kanske litet överkurs för oss icke-engelska besökare. Men intressant i alla fall. Efter slottet blev det en öl vid järnvägsstationen och sedan tuff tuff tåget tillbaka till Douglas, sedan vanlig buss tillbaka till Peel och en rätt lugn natt ombord – men vi märkte att det började blåsa upp.

Vi lämnade Peel nästa morgon med kurs på Dublin. I början hade vi strax över 10 m/s men sen blåste det upp mer och mer, en by visade vindmätaren 20 m/s och då hade vi konstanta vindar på 15-16 m/s. Som tur slör/halvvind. Mesan segel och revad genua räckte långt, TuSan gick 7-8 knop och vågorna var inte så stora eftersom det hade varit lugnt några dagar. Efter halva sträckan till Dublin (som är på ca 80 sjömil) började vinden avta efter hand och sista biten fick vi gå för motor. När vi kommit in i Dublin Bay hade vi såklart regn och motvind 10 m/s, varför bryta en fin tradition om att lägga till i ruskväder ?

Dublin VTS hade vi läst på och VHF kanal 12 användes igen, vi fick OK att gå in i hamnen (södra sidan av leden, tack) och la oss i Poolbeg Yacht Club – mitt emot containerlasthamnen. Här får man den tredje natten gratis om man betalar de första 2 vid ankomst så det gjorde vi såklart (30 € natten, eller nu blev det ju 20 € natten med rabatten). Man får en passerbricka men toalett/dusch är bara tillgängliga när klubben är öppen, litet tokigt faktiskt.

Efter en rätt lugn natt (man hör lastfartygen litet då och då, de är igång dygnet runt) promerade vi in till Dublin – det tog ca 1 timme så gästhamnen är ju inte precis mitt i stan (som Belfast). Vi hämtade de bokade biljetterna till Riverdance och tittade på St Patrick’s katedral. De ville ha 6,50 € i inträde så det skippade vi glatt. Tillbaka på båten tog Päivi sig till ett Yoga pass och Ott mokade med det tekniska, innan vi träffades på en restaurang i stan före Riverdance-showen på Gaiety teatern.

Helt fantastisk show (tips: ensemblen gästspelar i Stockholm 18-22 september på Cirkus). Naturligtvis irländsk steppdans där man inte rör på armarna men desto mera på benen och fötterna, men även litet olika musiknummer med irländskt tema och några stepp-dueller – man hade 2 amerikanska steppare som visade sin stil på det hela, sedan blev det som en duell i steppdans mellan amerikanare och irländare. Mycket välgjort.

Taxi hem till båten och en lugn natt, trodde vi. Nu satte vinden och tidvattnet igång ordentligt så TuSan skakade och gungade och slet i sina förtöjningar i flera timmar, först efter 3 på morgonen (eller så) lugnade det sig litet. Värst var knaket och gnisslet i tamparna, vad man än gjorde så lät det.

Upp tidigt och hämtade en (automatisk, tack!) hyrbil för nu skulle vi till Foynes intill Shannon, på irländska västkusten. Där ligger flygbåtsmuseet och Foynes var under sin högtid 1938 – 1945 den stora basen för flygbåtarna till Amerika. Dessa flög på några hundra meters höjd (bara) och resan västerut kunde ta 17 timmar. Museet berättar om den tidens flygresande som kostade en förmögenhet och därmed bara var tillgänglig för eliten.

Man har byggt en fullskale-kopia av en Boeing 314 flygbåt och det var kul att gå in i den och se hur man reste då. Hur mycket plats som helst, bl a bäddades sängar för alla resenärer. De såg ut ungefär som SJ:s sovvagnar.

Här uppfanns Irish Coffee en vinterkväll 1942. Flygbåten hade fått återvända till Foynes efter många timmars resa eftersom vädret var så dåligt (man flög ju på låg höjd). Passagerna var trötta och ville ha något stärkande så då uppfanns kaffe med grädde och (irländsk) whiskey. En passagerare lär ha frågat ”Is that brazilian coffee?” och då fått svaret ”No, Irish Coffee”. Därmed var drycken namngiven.

Ott, som körde bilen och inte dricker kaffe, stod över men Päivi intog en Irish Coffee på plats.

 

 

Återvände till Dublin, sov bättre (men fortfarande ryckigt och gnissligt -kanske inte rätt hamn i alla fall?) och återlämnade bilen näta morgon (idag). Efter att ha installerat den nya invertern (som nu ger oss 220V vid behov med litet mera effekt än förut) kastde vi loss med kurs på Arklow, ca 35 sjömil söderut på irländska ostkusten. Tankarna är att stanna där för natten, sedan gå till Kilmore Quay (det ska finnas billig diesel där, samt fiskare som säljer levande nyfångad hummer). Därifrån räknar vi med ett längre skutt till Scilly öarna i början av kommande vecka, sedan vill vi nog ner till Bretagne – antagligen Isle d’Ouessant som första mål. Därmed håller vi vår tidplan som sa ”Frankrike i slutet av juli”.